Jag har medvetet undvikit att skriva något om vettvillingen som 2011 urskillningslöst mördade 77 personer i Norge. Dels för att jag inte vill ge honom en gratis plattform för tanken bakom sina dåd och dels för att ondskan i dåden fortfarande berör mig så djupt att jag blir gråtfärdig när jag tänker på det hemska som hänt.
Men i dag läste jag något på Aftonbladet som faktiskt värmde i hjärtat.
Viljar Hansen, 18 år, vittnar om händelserna på Utöya i rättegången idag. Aftonbladet berättar kort om honom att:
Viljar Hansen befann sig i vattenkanten nedanför kärleksstigen och blev skjuten minst fyra, kanske fem, gånger.
Skotten träffade i huvudet, i vänster skuldra, vänster hand och höger underarm. Skottet i huvudet gick in i huvudets vänstra sida och orsakade omfattande skador på kraniet samt det högra ögat. Viljar förlorade synen på det ögat. Skottet i armen orsakade nervskador och skottet i handen gjorde att tre fingrar tvingades amputeras.
Tre månader efter attacken – medan han fortfarande vårdades på sjukhus – valdes Viljar in i kommunfullmäktige i Svalbard.
Viljar själv säger att:
Det är synliga skador som kommer att stanna med mig. Mina barnbarn kommer att få veta varför farfar inte har några fingrar, säger han.
Detta är det tuffaste jag någonsin kommer att uppleva. Men det kunde varit värre. Jag kunde ha varit död.
Vi måste berätta för våra barn och barnbarn om hemskheterna även om det gör ont. När vi tystnar har ondskan vunnit.
Bild från Nrk.no
