Tag Archives: Peter Sunde

Nedan återpublicerar jag ett inlägg från Facebook av Mats Kolmisoppi, Peter Sundes bror. Peter Sunde har nu suttit satt inspärrad i 163 dagar.

Det är en lång text, men den är ytterst läsvärd och ger en inblick i en kriminalvård i sönderfall och den smärta detta åsamkar de fängslade, deras anhöriga och närstående.

Om kriminalvården, min bror och vår fars sjukdom / sprid gärna

Jag har medvetet sagt mycket lite om det som hänt min bror, Peter Sunde, de senaste månaderna. Dels för att han kan prata för sig själv och inte har svårigheter att göra sig hörd, trots att han sitter på en säkerhetsklassad anstalt i Västervik. Men de få gånger fångar berättar om sin egen svåra situation i fängelserna lyssnas de som bekant sällan på, och det som har hänt under de senaste veckorna får så stora konsekvenser även i mitt liv att jag måste säga åtminstone något.

För några decennier sedan fanns en samsyn när det gällde det andra ledet i ordet kriminalvård. Det var på vården tonvikten skulle ligga, åtminstone i de politiska diskussionerna. Vad människan än hade gjort gynnade det inte samhället att bryta ner henne. För att minska kriminaliteten krävdes istället att den intagne erbjöds hjälp och stöd att komma ur sin kriminalitet. Verkligheten var visserligen mindre idealistisk, fängelserna hade stora brister också då. Men bristerna har blivit större genom skärpningar av straffsatser i samband med kreativa tolkningar av reglerna från de styrande i fängelserna.

Peter sitter alltså sedan i maj inlåst i Västervik. En klass 2-anstalt som aspirerar på att ha lika hög säkerhet som de mer kända klass 1-anstalterna Kumla och Hall. Det är också den anstalt som kritiserats flest gånger av JO de senaste åren. Varför han befinner sig just där är oklart. Men redan ett par dagar innan domen mot The Pirate Bay föll hade han blivit tilldelad plats på anstalten. Som offentlig person har han hamnat på en avdelning med fångar som antingen är högprofilerade eller i behov av lugn och åtskillnad från resten av de intagna. I vanliga fall söker man sig till avdelningen själv, eftersom det innebär ett minimum av aktivitet att befinna sig där. Peter har däremot inte getts något val, och han kommer inte att kunna söka sig någon annanstans heller.

När han anlände till anstalten gjorde säkerhetsavdelningen en obligatorisk klassning av honom, resultatet var föga förvånande en obefintlig risk för vare sig våldsamhet eller rymningsförsök. De andra fångarna förstår inte varför han är där, flera av vakterna skakar på huvudet och säger samma sak. På sin höjd ska han vara på en öppen anstalt, med tanke på den dom som ägt laga kraft.
I liknande fall skulle det ha varit självklart med fotboja. Men av grumliga anledningar bestämde sig anstalten för att göra precis tvärtom.

*

Redan när han söker om permission första gången kommer chefen för avdelningen in på hans rum med ett leende i ansiktet och säger: ”Jag har goda nyheter till dig Peter, din ansökan avslås.” Vidare gör han klart att Peter inte ska hoppas på någon som helst permission. Inte heller på att förflyttas till en annan anstalt. Och förhoppningar om fotboja bör han slå ur hågen.

Vi pratar med varandra i telefon varje dag. Jag hör honom berätta om kollektiv bestraffning i form av obligatoriska urinprov i avskräckande syfte, trots att chefsjuristen i kriminalvården på en skriftlig fråga från Peter poängterar att urinprov endast får genomföras efter individuell prövning. Vakterna följer order, säger de. Peter ”förstår inte hur det fungerar” på anstalten. Även när han lägger fram lagboken, pekar på paragraferna eller på kriminallagens förarbete rycker de på axlarna, de följer order.
De gör som de blir tillsagda.
Det är därför som de när en fånge går in på toaletten kan vänta utanför. Det är därför som de när han kommer ut från toaletten kan säga, ”nu är det dags för urinprov”, och sedan föra honom till ett kalt rum, där han måste klä av sig alla kläder och kissa inför två vakter. Har du redan kissat? Tough luck. Då får du vänta tills du kan göra det på nytt.

Det händer fler saker. Saker som inte kan verifieras, eftersom inblicken i kriminalvården saknas. Jag hör om människor som går till tandläkaren, den som gett det lägsta budet i den offentliga upphandlingen. Hur flera av de intagna kommer tillbaka i värre skick än när de gick dit. Tandläkaren har dragit ut fel tänder, det sitter flisor kvar i tandköttet. Vakterna rycker på axlarna. Det är inte deras ansvar att se till att mannen – som förutom att han förvägras smärtstillande också blöder ner alla sina lakan – får tillgång till akut tandvård. Trots att lagen säger att akut tandvård ska ges just akut. Inte om sex dagar. Inte om en och en halv vecka. Det får man ta upp med de som bestämmer, med cheferna.
Vakterna gör bara sitt jobb. De gör som de blir tillsagda.
Jag hör hur anstalten har satt i system att börja låsa upp dörrarna klockan sju på morgonen och låsa in de intagna från kvart i sju på kvällen. Det innebär att alla sitter inlåsta längre än de tolv timmar per dygn som lagen tillåter.
Anledningen?
Vakterna får inte övertid. De följer bara anstaltens regelverk.
”Du förstår inte hur det fungerar här inne.”
Den som poängterar att de bryter mot lagen är en rättshaverist.
Man förväntas förstå att det av praktiska skäl inte fungerar så som det sägs att det ska fungera.
Därför är den timme utomhus om dagen man har rätt till lika med femtio minuter.
Därför får han äta potatismos serverat med kokt potatis. Och förhoppningsvis har köket lagt undan lite extra frukt, eftersom han är vegan. De hävdar att han serveras näringsrik och bra mat. Trots det har han gått ner tretton kilo. Han har av läkaren fått konstaterat flera bristsjukdomar. Bland annat har han fått järn- och b12-brist. Problemet är bara att läkaren inte får skriva intyg längre. Det blev nämligen så krångligt när han gjorde det. Därför finns det alltså inget fel på maten.
Jag hör hur de hanterar kritiken från JO. Hur de som ögontjänare ändrar rutinerna en smula tills stormen har blåst över. Vad ska de göra? JO har ändå inga muskler att sätta bakom sin kritik. Det finns ingen tillsynsmyndighet.
Därför fortsätter breven att läsas av säkerhetspersonalen utan att det framgår att posten har kontrollerats genom de obligatoriska stämplarna anstalten ska använda sig av, särskilt när de råkar komma från människor som personalen i postrummet känner igen namnen på.

”Du förstår inte hur det fungerar här inne”, säger de. Sedan får han avslag på sin nästa permissionsansökan, sedan på nästa. Det finns ingen logik, inget skäl till avslagen. Enligt reglerna ska permission ges även till den som har hög flyktbenägenhet.
Det har nämligen att göra med den där vården igen, om att även fångar ska få möjlighet att träffa familj och vänner, det handar om deras psykosociala hälsa. Men nu när den ordinarie chefen har gått på semester verkar det gå lättare. Den vikarierande chefen säger att det ska gå att ordna. Det finns ju som bekant ingen risk för att Peter ska rymma. Ingen annan intagen har så låg flyktrisk som han.
Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.
Inte minst med tanke på att straffet är relativt kort.
Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.

Fängelseledningen tänker annorlunda.
De resonerar så här: det finns förvisso ingen rymningsrisk.
Men om han rymmer.
Då skulle det leda till en medial katastrof.
Därför står det i avslaget att det föreligger – inte bara en stor – utan en sannolik rymningsrisk.
Det är så det fungerar på anstalten.

Om det går att verifiera att det jag säger är sant?
Det är tveksamt, det finns ingen insyn. Ingen möjlighet att på riktigt granska vad som händer på en svensk säkerhetsklassad anstalt. Men det finns vittnen. Och det finns advokater. Och det finns möjligheter att aldrig släppa taget eller att ge upp kampen mot ett system som så uppenbart är ägnat att bryta ner i stället för att bygga upp människor. Men utsikterna är små. Västervik har tidigare kritiserats av JO för att ändra i uppgifter, radera anteckningar, inte låta de intagna få kopior på beslut. De drar sig knappast för att neka om någon skulle få för sig att granska dem.
Inte alls, svarar anstalten, vi följer reglerna. Vi erbjuder flera program för de intagna. Vi erbjuder utbildningar till exempel!
Han fick låna ”Spanska för nybörjare”.
Den har han nu i sitt rum.

Tiden går och vår far blir sjuk. Peter är orolig för vad som händer. Pappa är gammal och har svåra smärtor i benet. Efter lungcancern för tjugo år sedan har han bara en lunga kvar. Han har opererat hjärtat och höften. Och just den här sommaren har han rasat i vikt.
Varför får Peter inte permission?
För att de hämnas på honom.
Det är den enda rimliga förklaringen.

Jag säger det igen: det finns inga som helst skäl, ingenting som hindrar att Peter får permission. Men det har gått prestige i det hela. Han vinner små slag om, för oss som befinner oss på utsidan, små saker. JO lägger inte ner hans anmälningar. Postavdelningen tvingas ändra sina rutiner. De intagna vägrar gå in från gården innan det har gått en timme. Han hjälper de andra med dokument och överklaganden. Han driver igenom att avdelningen ska ha ett eget exemplar av lagen tillgängligt. Han lämnar in överklaganden och ansökningar. De retar sig på honom. De säger: ”det är en möjlighet att få permission”, men det stämmer inte. Enligt lagen har intagna rättigheter. Rättigheter som inte får betraktas som belöningar för servilt uppträdande, men det är så de används.
Den som kräver sina rättigheter ska straffas.
”Goda nyheter! Din ansökan avslås!”

Pappa blir sämre och hamnar på sjukhus. Det är foten, det är åderförkalkningen, det är diskbråcket, det är lungan, det är viktraset, det är smärtan och den misstänkta cancern. Sommaren 2014 ska gå till historien som en av de värsta i KSS historia. Sjukhuset är underbemannat. Sköterskor talar i media ut om hur de gråter för att de inte hinner med. Det är stor platsbrist. Och pappa flyttas mellan flera avdelningar. Peter försöker så gott han kan. Han ansöker om permission igen och igen. Och hör och häpna, till slut går ansökan nästan igenom…

Läget är allvarligt, men Peter får ingen ordinarie permission. Två vakter medföljer istället. Resan från Västervik till Skövde är lång. Han får därför bara träffa pappa tre timmar. Men visst. Det är alltid något. Han får i alla fall träffa sin sjuke far.

Men de vägrar fortfarande ge honom en ordinarie permission. Vakterna som medföljer är vänliga. De förstår, alla förstår, vem skulle inte göra det? – att det inte finns någon som helst rymningsrisk. Pappa är sjuk. Han vill träffa sin son. Peter vill träffa sin far. Och han får träffa sin far. Den här gången och ytterligare en gång.

Hur bedömer man en fånges flyktbenägenhet? Hur gör man en riskanalys? Permissionssystemet är utformat på ett sådant vis att en lyckad permission leder till nya möjligheter. Sex timmar blir småningom tjugofyra timmar. Den som får permission har också rätt att ansöka om att flyttas till en annan anstalt och ökar sina möjligheter att få fotboja. Den som inte har fått permission har mycket små möjligheter till någotdera, trots att det i frivårdens bestämmelser enbart står att den intagne ”bör” ha haft permission för att fotboja ska komma på tal. En bevakad särskild permission räknas inte i systemet som en permission.
Därmed är det som att han aldrig har befunnit sig utanför fängelsemurarna. Han har fått träffa pappa. Han har rest med bevakning. Han har skött sig. Han har varit exemplarisk. Men han får ingen permission. Det finns inget nytt underlag för att bedöma om han ska få permission. Trots att den tillfällige chefen nu i samtal med advokaten säger att det inte finns några som helst hinder för Peter att få det. Men några dagar senare gör sig chefen otillgänglig.
Nytt avslag.
Peter skulle med största sannolikt rymma, enligt beslutet.

Kriminalvården får inte utdela ytterligare straff än det som redan utdömts i rättssalen. Men det är svårt att dra andra slutsatser än att det i Peters fall rör sig om ren bestraffning i kombination med ängslighet och feghet. Om han rymmer. Då. Då blir det ett medialt helvete för den anstalt som kritiserats flest gånger av JO. Peter berättar att de har taggtrådsstängsel med rakblad. Att de betalar stora summor varje år för detta i vite. Själva kallar de det för ”dispens”.
Anstalten säger sig sätta säkerheten först. De anser sig behöva rakblad och bryter mot reglerna och betalar böterna varje år. De måste ha rakblad. Annars rymmer folk. Beviset för rakbladens effektivitet? Det relativt låga antalet rymningar. Men det händer så klart att folk rymmer ändå. På permission till exempel. Det är klart att det händer.

Pappas sjukdom förvärras. Sommaren pågår därute på Billingeslänten. Sveriges äldsta tv-mast fortsätter att skicka ut signaler, liksom Sveriges högsta tv-mast gör i närheten av Västerviksanstalten. Men snart tar sommaren slut. Och efter semestern återkommer den ordinarie chefen. Det hade nyss funnits en ljusning. Peter var på väg att få fotboja, att få permission, att beviljas förflyttning. Men med den annalkande hösten återkommer den stränga ordningen. Permission finns naturligtvis inte på kartan.
Peter ska stanna där han är.

Av systemskäl går ingenting att verifiera. Det är svårt att få insyn i kriminalvården. Den är ett slutet samhälle i samhället, utan tillsynsmyndighet, med sekretessklassning på det mesta. Därför är allt jag skriver fiktion. Ingenting är sant. Ingenting är verkligt. Därför behandlar jag de fiktiva plitarna och påvarna som jag vill. De är ingenting annat än litterära konstruktioner. Just den här småpåven försöker bli säkerhetsansvarig över hela fängelset. Men även den andre småpåven ryter då och då till. Blir röd i ansiktet och kallar intagna för saker som ingen ska kallas för. På anstalten är systemet utformat så att de enda som förväntas tala lugnt och rationellt är de intagna. Det finns urinprov, isoleringsceller, fråntagna privilegier, plötsliga visitationer och förhör annars. En anställd behöver inte oroa sig. Det finns ju ingen insyn. Därför finns det heller ingen sanning. Därför är allt hörsägen, vanföreställningar och förtal. Det vet väl alla att det inte går till på det här viset. Det finns ingen konspiration. Varför skulle de ha intresse av att jävlas med honom? Det säger sig självt. Det faller på sin egen orimlighet. Och förtjänar han det inte om så skulle vara? Han är ju dömd. Det ska vara svårt och jobbigt att sitta i fängelse. Det är samhällets skamvrå. Han ska väl sitta där? Skämmas för det han dömts för? Ta sitt straff. Sitta still i båten. Och det är säkert synd om de anställda. De har bara ett par dagars utbildning. Det är en hård miljö. De tjänar dåligt. Och de gör bara som de blir tillsagda.

”Du förstår inte hur det fungerar här inne.”
”Men ni bryter mot lagen.”
”Du förstår inte. Det skulle bli betydligt lättare för dig om du inte käftade så mycket.”

Ett inpass, en illustration. Även den en fiktion eftersom ingenting kan verifieras. Säg att det rör sig om ett fängelse i Alaska eller Sibirien. Då blir det lättare: På den här tundraanstalten betalas alla läkemedel av fängelset, som inte får ta del av några subventioner. En hjärtmedicin kostar vad en hjärtmedicin kostar. Psykofarmakan likaså. Det är en belastning för anstalten, som gör sitt bästa för att hålla nere kostnaden.
När en tungt medicinerad och psykossjuk man kommer till läkaren har den senare två problem att förhålla sig till. Hur se till att människan inte skadar sig själv och hur se till att ekonomin inte belastas?
Lösningen är lika enkel som genial. Man tar bort samtliga läkemedel, varav en stor del är ångestdämpande, och ser till att den intagne hamnar i isoleringscell med bevakning en vecka eller två.
Och vad händer med den hjärtsjuke
som fråntas sina dyra mediciner
i den här fiktionen
från Alaska?
Han dör så klart.
Också det blir billigare i längden.

*

Min far kom till Sverige på 60-talet. Han var en av alla de finnar som letade arbete och snabbt hittade det. Historien har berättats många gånger och är numera en viktig del av den nationella självförståelsen. Pappa och hans vänner kom till Stockholm på lördagen. På måndag morgon arbetade de på Volvo i Skövde.
Nu låg han på KSS. Det var här det började, sa han, sedan ringde vi på sköterskorna för att fråga hur det gick med proverna och medicinerna. Han hade arbetat på sjukhusbygget några veckor för snart femtio år sedan, men nu pekade vi mest ut felen i rummet. Vilket jävla fuskbygge. Hjulet hade lossnat från vikskärmen. Tavlan hängde snett på väggen. Små irriterande saker. En yrkesstolthet, visst, men också ett sätt att prata om annat. Om vinklar och avstånd. Och ingenting har det kostat landet att han flyttade hit.
Det var en ren vinstaffär för samhället fram tills han blev sjuk.
Alla dessa byggen som han pekade ut när vi körde på motorvägen.
Det där var jag med om att bygga.
Det var när vi jobbade på Arlanda.
Då sa basen.

*

”Men är det verkligen säkert att han är sjuk? Det kan ju vara så att du bara säger att han är sjuk? Nu har du dessutom fått två bevakade permissioner. Du borde vara tacksam för de permissioner som du redan har fått.”

*

Misstänkt lungcancer i den kvarvarande lungan. Obefintlig blodcirkulation i benet som blev svart och måste amputeras. Gasbrandsbakterier fick fäste i såret. Inom sex timmar hade de spridit sig så högt att en ny akut amputation måste genomföras, den här gången tog de så mycket de kunde av benet. Misstänkta metastaser, svåra att kontrollera eftersom han bara hade en lunga. Såret läkte inte. Möjligen måste även höftprotesen bort, men då på Sahlgrenska.
Fast det var nog inget egentligt alternativ.

*

Peter borde alltså vara tacksam. Han har fått två korta, bevakade permissioner. Rymningsrisken är betydande. Den mediala katastrofen. Det finns inget bevis för att den förre chefen har sagt att risken för rymning är obefintlig. Han skulle aldrig erkänna det om han fick frågan. Men vakterna har hört det. De intagna har hört det.

Alla beslut kan överklagas till den som fattat beslutet, som sedan fattar ett nytt beslut, som sedan kan överklagas till förvaltningsrätten efter ett yttrandeförfarande som innebär inlämnandet av handling efter handling efter handling. Sedan går förvaltningsrätten på anstaltens linje. Så ser det ut. Så funkar myndighetsutövningen i kriminalvården.

*

Och sedan valet när pappa går bort:

Vill du säga farväl nu eller på begravningen?

Och han väljer begravningen. Vi vill ta farväl av vår far tillsammans. Vi har bestämt att pappa ska begravas i Sverige. Han bodde här. Han skapade sig ett nytt liv här. Det var här han hörde hemma. Och visst går det att ordna en särskild permission. Peter väljer att gå på begravningen. Men någonting händer under veckorna som går. Någon rymmer från anstalten. Någon springer ifrån vakterna. Och säkerheten måste höjas. Den ordinarie chefen är mån om säkerheten. Säkerheten är prio 1. Det finns ingenting viktigare än säkerhet på ett svenskt fängelse som aspirerar på högre säkerhetsklassning. De vill vara säkra på säkerheten. Det innebär en ny giv.

Så som den svenska krimnalvården är utformad bestraffar den inte bara min bror. Den bestraffar mig, den bestraffar min nu döde far, den bestraffar min mor, min familj, min släkt och mina vänner. Den har inga som helst likheter med vård. Istället gör den människor sjuka. Den gör intagna apatiska. Den institutionaliserar. I dess hemliga och osynliga hjärta arbetar vakter som trots att de vet att de bryter mot lagar och regler hänvisar till sina chefer, de följer order, de är rädda för att säga ifrån. Vissa njuter till och med av den lilla makt de lyckats tillskansa sig innanför murarna. All kritik, även den som kommer från JO, rinner av dem som vatten på en oljig gås. De är stolta över säkerheten. De är oerhört stolta över sitt säkerhetstänkande. Men jag har svårt att se hur säkerheten sätts ur spel om de låter min bror komma till begravningen utan vakter.
De menar nu att min bror skulle rymma om han bara kommer i sällskap av två vakter. Och alla risker måste undanröjas. Det bästa hade naturligtvis varit att neka honom helt och hållet. Att säga att det tyvärr inte går. Du får ingen permission. Men de är ju inte omänskliga. De heter fortfarande kriminalvården. Så han får komma. Med två vakter från säkerhetsavdelningen.
Iförd handfängsel.
”Men jag ska bära min fars kista.”
”Du kan inte räkna med det. Du ska ha handfängsel.”
Och kedjor runt magen.
Så ser säkerhetstänkandet på Västerviksanstalten ut.
Så kriminalvårdar man människor i det här landet.
Eller: Så skapas misstro mot systemet.
Så producerar staten hat.