Jag är hemma med barnen. Min sambo åker till sina systrar för att få en klippning och lite partaj innan bröllopet. Jag visste förstås att hon skulle få en möhippa när hon väl var framme. Det är hon väl värd min blivande hustru.
Men bilderna som dyker upp på Facebook nu på morgonen gör mig så… rädd. Och besviken. Jag hade föredragit att få se bilder där en bunt välsvarvade manliga strippor gav henne en lapdance. Den sortens bilder oroar mig inte.
En liten kort recap. I sommar har vi varit ett par i tjugo år. Vi har hållit ihop genom vått och torrt. Delat både sorg och glädje. Vi har producerat två underbara barn. Vi har begravt nära och avlägsna släktingar. Detta har vi gjort tillsammans.
Jag har varit nära att förlora min livskamrat, min själsfrände, vid tre tillfällen.
Första gången då hon födde vår första son. Förlossningen gick okej för att vara första gången. Det var efterspelet där allt var på väg att gå åt helvete. Min älskade höll på att förblöda. Hon förlorade så mycket blod att hon fick ligga ett dygn på intensivvårdsavdelningen på Danderyds sjukhus och fick blodtransfusioner.
Andra gången var då vi, efter att hon fått ett krampanfall, fick beskedet om att hon hade en hjärntumör. Lyckligtvis skar läkarna bort tumören och hon lever och är fortfarande min älskade.
Tredje gången var idag. Detta kan säkert uppfattas som egoistiskt och överbeskyddande från min sida, men det skiter jag i. Idag kastade hon sig ur ett flygplan i ett tandemhopp med fallskärm. Lyckligtvis så kom hon välbehållen ner.
Jag missunnar henne inte den bästa möhippan som finns. Jag vill bara behålla henne i livet.
Okej?
..